A perfect day for bananafish


Stänger ned länken till blogg.se och fortsätter här istället; czarsoffashion.tumblr.com

30 Mars - an introduction







Centralt just nu är
Musiken:
Pulp! Laddar väl ändå upp lite för Way out west, och så blir jag ju nyfiken på frontmannen som stör ett framträdande bara för att han inte gillar det (och för att sångaren framställer sig själv som Jesus). Sen så är Cocker en otroligt stilig man, och att han varit med i en av Wes Andersons bästa och stiligaste filmer känns rätt självskrivet.

Johnny Cash! Införskaffade när han spelar live på San Quentin, där han öppnar med en av mina favoritlåtar med honom; Wanted man. Ifall den är för fientlig så är ändå I still miss someone bättre, tror jag, att, jag, t,y,c.k.e.r.

Elvis Presley! Upptäckte Run on. Först tänkte jag att detta är precis som Nick Caves akustiska version på City of refuge (som bygger på en låt av Blind Willie Johnson) och sen märker jag att det är samma text som till Johnny Cash's God's gonna cut you down. De tre låtarna (fyra med Blind Willies) är en enda stor röra helt enkelt. Men Presleys är jävligt bra!

Primal Scream! Här länkar jag Loaded, dock är mestadels hela Screamadelica är sjukt bra. Ivy Ivy Ivy från en tidigare skiva är också en jävligt bra låt. Ren rock et roll, and all that jaaaazzzz. (meningen är att det skulle vara en bild på Peter Fonda från Wild Angels, men hittade ingen stor och bra)

Litteraturen:
Läser Patti Smiths Kids som är väldigt bra, såklart. Är ju runt hela Please Kill Me eran, och det är väl bland det bästa som finns. Sen verkar hon vara så mänsklig och ungdomlig och levande så det finns inget att misstycka om boken.
Jag var och lånade sista boken kvar som J.D Salinger släppt som jag inte läst, "raise high the roofbeams, carpenters". Salinger är min favoritförfattare (och Wilde) och det ska bli väldigt tråkigt att läsa det sista som finns publicerat. Dock så hoppas jag på att det publiceras mycket nu efter hans död, av sådant han skrivit i sitt eremitliv.
Läs vad du vill av honom. Catcher in the rye är väldigt bra, men är förutsägbart överskattad. Och efter att jag tänkt lite medan jag skrivit har jag kommit på att jag tycker du ska läsa Catcher in the rye. Sen efter du läst den, och vad du än tycker om den, ska du läsa Nine Stories. Eller Zooey and Franny...Hm. Vet ej. Gör som du vill, jag har ingen respekt för dig ändå....?!?


Taylor



Förhoppningsvis har ingen missat att Taylor har dött, tyvärr.
Det slog hårdare än kändisars bortgång brukar göra. Antagligen mest för att hon är en av de absolut sista (och absolut största) från det gamla Hollywood, och vad som en gång var. En era och tid som jag romantiserar väldigt mycket, och föredrar!

Jag lyssnade av ren slump på Sweet Caroline med Elvis Presley just när jag såg nyheten, en låt som addera någon slags sentimental känsla för något som (som sagt) aldrig kommer tillbaka, och man aldrig får uppleva. Tyvärr!

Bilderna är härifrån

Here lies, less more, four slugs from a 44 - no less, no more



Greta Garbo, Meryl Streep, Anna Karina, Jane Fonda och Johnny Cash är alla så vackra.

Tre stämningsskapare/höjare;
Ballad of Boot Hill - Johnny Cash (Låter väldigt mycket Lee Hazlewood. Lyssna när låten sätter igång och han sjunger "Out in Arizona". Helt sjukt!)
Something - Frank Sinatra (Väldigt bra cover, älskar refrängen)
Today I Met the Boy I'm Gonna Marry - Darlene Love (Lyssna på He's A Rebel också)
Och så lite månsken; You Were Made for Me - Sam Cooke (Har nog inte gjort en enda dålig låt, och det är inte bara något jag säger)

Dean & Dylan



Två finfina pojkar.
Den ena av dem är ju tämligen aktuell här i Sverigetrakterna.
Ifall jag ska gå på festivalen och se honom vet jag inte, men antagligen.
Och bara för att få James Dean på tal så såg jag nyss en scen från Seinfeld där ett stort frimärke i bakgrunden hade en bild på James Dean. Just nu när jag skrev - ren slump!

Här är ett skitbra musiktips vid namn och form av Crystal Stilts

All of F. Scott Fitzgerald's books



In a sentimental mood - Duke Ellington & John Coltrane (INTE feat. John Coltrane, tönt)
Zing went the strings of my heart - Judy Garland
Lament - Miles Davis

Och sen läsa The Great Gatsby.

Open up and bleed


Iggy Pop
Tom Verlaine (Och Patti Smith då, men hon har inget med det här att göra)

Nick Cave

Spotify är rätt dött och tråkigt när det kommer till design, sätt att använda på och sådan kuriosa.
Svart, grått och lite grönt med vit text. Det är ingen doft som från en LP, eller något häfte som från en CD.
Men dock hittar man mycket som man nog kanske inte snubblat över annars.
Jag har tre låtar som är ifrån livespelningar som ligger på Spotify, som är bland det bästa som finns där.
Och som jag hittat tack vare spotify.

(Kronologisk ordning)

1. Iggy & The Stooges - Open up and bleed
Så jävla bra låt och framförande! Den skivan ska vara den "förlorade skivan" som aldrig spelades in, men med tanke på hur bra de spelar, och hur bra Iggy Pop sjunger så skulle man kunna tro att det är en regelrätt studioinspelad CD. Så jävla bra, explosivt, starkt och djupt framförande. Mot slutet när han skriker ut sångtiteln är upphetsande vare sig man lyssnar över spotify eller på en vevgrammofon.
(Dock ska inte Spotify helt ha credd för denna, för jag hörde den första gången när jag såg Iggy & The Stooges på Way out west förra året - bästa konserten på den festivalen b.t.w.w.w.w.w.w. Alla dryga jävla band kan lära sig något av dem, som t ex Girls. Tråkigaste konserten på den festivalen - men det är dock tack vare Spotify som jag snabbt och lätt kan få lyssna på den!)

2. Television - Venus (Live in San Francisco)
Älskar studioversionen av den här låten, men live så är det så mycket vemod och hopplöshet i melodierna! Bara introgitarren är som en lång inandning som sen släpper ut en hopplös suck! En version som kanske passar bättre in i den där eran i New York som skapade punken, jämfört den lite mer cleana studioinspelningen. Jävligt bra framförande, och otrolig ändring i stämningen i alla fall. Lyssna på See no evil live också!

3. Nick Cave & The Bad Seeds - Tupelo
Bästa låten ifrån den liveskivan. Den är 100 gånger bättre än studioversionen (Som är fantastisk) och en av Nick Caves bästa låtar, för det HÄR är Tupelo. Det är verkligen som en storm, ett oväder som flyger över en under 6 minuter. Blixa Bargelds gitarr som låter som en piska, trummorna. TRUMMORNA!!! Körerna! Och Nick Cave i mitten av allting, helt lugn under varje refräng där han mässar ut "Tupelo". Det har ingen betydelse! Det är bara en stad. Men när han mässar ut det så låter det som om han läser en psalm, eller försöker intala en något.
Sista refrängen är den bästa. Då har galenskapen nått honom i refrängen också, då han stammar fram "Tupelo, Tupelo, Tupelo!" och du är mitt uppe i allt! Det är som om du blir hypnotiserad, och klimaxen är där. Fastän hela låten är som ett klimax.
Kan inte fatta att det här är live. Det kan inte bli såhär bra i studion ens.

(Vet inte ifall Iggy & The Stooges spelade Open up and bleed före eller efter 1978 - då som Televisions Venus är ifrån - men jag satte den först ändå eftersom de är ändå det äldsta bandet)

Oh Tup-e-LO, Tupelo, TUPELO, TUPELO!

Bob Dylan



Jag älskar Bob Dylan under praktiskt taget 1964-1966. Det finns inget bättre. Ifall jag vill må bra så tittar jag bara på bilderna av honom från den tiden. Jag älskar skivorna från där! Demosen, b-sidorna, omtagningarna - Allt!
Det är fantastiskt.

Men ändå är hans bästa låt inte från den tiden.
Hans bästa låt är förresten antingen den bästa eller andra bästa låten som någonsin gjorts.
Men det är inte I Want You, Queen Jane eller Love Minus Zero/No Limit.

Changing of the Guards är Bob Dylans bästa låt, och jag vill inte gå i närheten av att förklara eller något sådant.
Jag har varit pretentiös så det räcker, och så förstör det bara allt. Förutsägbart nog.

Och tacka Gud för Elvis. Han är väl egentligen viktigast.

Rip him to shreds


Bilder, verklighetsflykt, ord och lite text mot slutet.



Jag fick en fråga om vart jag hittar alla dessa bilder. Jag hittar dem på bloggar lite här och där, som man trillar in på. Men de mesta hittar jag dock på sidor som Google, och photobucket. Eller last.fm! Det handlar mest bara om att veta vad man ska söka efter, faktiskt. Och variera nyckelorden i sökningen, t ex!
Sen är (Som jag länkat tusen gånger) iamthechildofthemoon bästa bloggen någonsin att hitta grymma bilder på.

Flickan på bilden längst ner är den vackraste flickan någonsin! Det är konstaterat.
Hon heter Francoise Dorléac, och var faktiskt syster till Catherine Deneuve (Som såg mycket elegant ut även hon).
Jag såg henne i Francois Truffauts fantastiska film "Den lena huden" (Som jag rekommenderar alla att se), och ska kolla upp alla filmer med henne! Hon dock tyvärr i en hemsk olycka när hon var bara 25!!!!
Så ung, så vacker och så Fransk.
Allt vackert i Frankrike slutar med bilolycka. En viss bok (Ska inte säga vilken, såklart) och Francoise då, haha.

Men det är rätt vackert har jag märkt, i Franska filmer och böcker från 60-talet/sent 50-tal - de behandlar kärlek på ett helt annat sätt än de typiska Engelska eller Amerikanska. Kärlek är verkligen TRAGISKT och förevigt sårande för dem. ...And God created woman, Jules et Jim och Bonjour Tristesse är alla tämligen...Ja, hårda när det kommer till kärlek.

Och det gör att man sitter som på nålar, nästan som om det vore en thriller, när man ser på filmerna. Eller läser böckerna.
Det är mycket bra, mycket hjärtgripande.

Nåväl.
Lyssna på I can see clearly now med Johnny Nash (Den är verkligen som en sval vind - det är sanslöst!), och ta min Blank generation (High on rebellion) spellista till spotify!!! It's my proudest work, och den börjar leda in på postpunk nu! SPÄNNANDE!!!!!!

Smash his camera



Paparazzi är något väldigt märkligt, och hemskt, tycker jag.
Men trots alla svin idag som rusar runt med kameror så tog faktiskt Ron Galella riktigt snygga bilder förr, på den tidens stjärnor.
Men med tanke på att Elvis Presleys livvakter skar sönder hans bildäck, och att Marlon Brando slog han så hårt att han bröt sin käke och slog ut en del tänder, så kan man nog tro att han var ett sorts svin också.

2 steg från paradise



Entusiasm över Mando Diao lämnar mig, engagemanget över The Hives lämnar mig, euforin kring Johnossi lämnar mig. Kopiera och klistra in det där på de flesta, av någon anledning, Svenska rockband jag började lyssna på kring när jag var 15.
Men Håkan Hellström består, och blir bara starkare! Både med vad han släpper, och när man lyssnar på hans gamla låtar i andra faser, och med andra tankar.

Nu lyssnar jag på 2 Steg Från Paradise som snurrar i LP-spelaren.
Och det låter miiighty fine.


Across the universe, Don't let me down, Oh yoko, Gimme some truth, Girl, Run for your life, Help!, osv osv osv









Sluta fira honom!!!
Han var typ världens största as. Han tog massa olika droger, sket i sin fru och barn eftersom han blev kär i någon konstnär, och kallade många av Paul McCartneys låtar för "Another one of Pauls shitty granny-songs".
Men sen så hade han världens bästa humor, ändrade musikhistorien, lät fans komma in på hans stora gård när han var en av de största namnen i världen, gav iväg musikpriser till folk som fråga ifall de "kunde få en souvenir, för att minnas denna dag" när de besökt honom - Människor hans inte kände!?!?
Han gjorde massa bra ting! Allt från att ge tillbaka utmärkelser från Drottningen i protest mot Vietnamnkriget, till att bjuda in galna fans på frukost.

Han var dock verkligen ett as! Men mycket på grund av svår uppväxt (Frånvarande pappa, mamma som dör när John är väldigt ung. Bästa vänner som också dör när han är ung. Och ett as till moster som han växt upp hos, och alltid försökte få respekt från) och hårda droger som gjorde mycket med hans humör och beteende.

Det är dock alltid John Lennon, och man kan verkligen älska honom som man inte älskat någon annan förebild. Han känns otroligt verklig, och han har gjort så mycket gott.
Men det med att han var ett as och allt är väl bara en anledning till att relatera till honom ännu bättre, för han blir ju bara mer mänsklig.
Vilket är svårt att tro ibland, att någon som John Lennon är mänsklig.

(Just det!!! Givetvis ska man fira John Lennon!!! Jag såg bara på någons blogg något inlägg om att han skulle vara den mest perfekta människan på jorden och bla bla bla. Det störde mig litegrann, så därför skrev jag som jag skrev i det första partiet av texten. Man får faktiskt ha fötterna och tankarna på jorden, litegrann! Men fira honom! Jag tänker fira honom på något sätt, han är trots allt min favoritmänniska av alla musiker, kändisar, etc.)



"Opportunity doesn't do anything for creativity"


That's the disease you have to fight in any creative field; ease of use

Det verkar som om det finns delar av Amerika där det är den vackraste och underbaraste miljön. Från filmer och bilder har jag sett ett landskap som verkar bara bestå av en hösteftermiddags solnedgång, som består hela dagen! Man ser att temperaturen är som en eftermiddag i Sverige, en dag i oktober; kallt så det sticker i näsan när man tar djupa andetag, men ändå inte så att ens fingrar går sönder av kyla ifall man vandrar runt utan handskar.
Träden är gråa, men inte av död! Bara av att det är höst, och det finns fortfarande en gnutta liv i dem.
Det är som en Tim Burton höst, in a way. Men också en Amerika 1890-tals höst.
Det är svårt att förklara, för det är en stark känsla jag haft sen jag varit 11 år.

Jag vet ingenstans jag hellre skulle vilja bo än Tennessee just nu, det kliar och brinner i mig av att vilja försvinna bort dit.
Så som det är ibland.

Klippet är i alla fall från en film som verkar fantastisk. De filmar Jimmy Page, Jack White och gitarristen från U2 (Tänker inte skriva hans fåniga artistnamn), både när de är med varandra, och när de är vid olika platser och illustrerar hur fantastiska musiker de är (Förutom han från U2, han är fånig).
Detta klipp på Jack White visar i alla fall miljön bra, både natur och hus (Sånt hus han går in och spelar pianot i är fantastiskt).

Älskar det!


How you wanna go, Jesse?








Nyss sett The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford. Väldigt bra film, och väldigt vacker.
Lyssnar nu på blues och föredrar andra platser än just den här, just nu.
En av de bästa blueslåtarna; Varsågod.

RSS 2.0